Crazypie

Att veta hur man vill vad man vill - en omöjlighet.

Förstår inte hur allt hela tiden kan bli så fel men ändå så rätt. Känns som att min flytt närmar sig med stormsteg och som att jag var dag finner men tvivel. Gjorde jag rätt för två år sedan? Ett år sedan? Kan jag lämna allt det helt, bege mig in i det seriösa som jag nu ständigt trycks  emot? Borde jag ta chansen med alla de som säger sig älska mig..?

Ta en stund på dig att läsa detta:

Monday finds you like a bomb
That's been left ticking there too long
You're bleeding
Some days there's nothing left to learn
From the point of no return
You're leaving

Vad vill man för sig själv? För sitt eget bästa? Mitt liv är fantastiskt. Jag är lycklig. Mestadels. Men orolig. Orolig för att vara normal, fastna, sakna, ångra sig - för att leva i livets bubbla. Är rädd för att bli lämnad, men också för att lämna.

Att umgås med någon som gör en fascinerande pirrig, nervös och orolig är fantastiskt. Det är vad jag behöver - men inte vad jag nu gett mig in på. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna vara den som han vill att jag ska vara, den sambo han förutsatt, den flickvän som aldrig någonsin kommer göra något fel igen. Jag gör fel hela tiden - ibland känner jag ångest och ibland inte. Jag blir stark av att vara fri - att vara självständig. Mäktig.

JS - Du älskar mig, eller gör du? Vad ville du skulle ske med de orden? Jag har haft så starka känslor för dig, men det har inte gått. Du vet det - jag vet det.

ES - Jag är din - föralltid. Jag har lovat dig mig. Min största bedrift.

xoxo